quietheart

kent sjunger om en askgrå horisont och svarta linjer
jag faller in i gamla mönster och mina egna fallgropar
river upp mina egna sårskopror i jakten på något som jag inte kan hitta
svarta linjer
under ögonen
i själen
på mina vita kläder

snart två år sen och jag tror jag älskar att skada mig
genom att leta efter såren som jag hade då
antingen letar jag medvetet
eller så är det omedvetet
jag har faktiskt ingen aning
men minns du hur det var den där vintern?
minns ni hur jag var den där vintern?

jag vet inte om jag saknar en förlorad tid
eller om jag har förblindat mig i en påhittad sanning
hur som helst är jag ätnligen en person som jag drömt om så länge
horisonten är askgrå och mina kinder har svarta linjer
men jag är inte ensam längre