quietheart

Nu har jag startat en ny blogg på riktigt. Den heter
virvelvindenochjag
besök gärna. den här ska stå å damma.

Hej mina fyra läsare. Jag hatar blogspot.com. Var inte alls som jag tänkt mig. Startar inom kort upp en ny blogg här på blogg.se istället.

Ikväll ska jag och R ut och äta mat samt gå på bio. Ska bli jättemysigt. Funderar på att hålla honom i hand över bordet som på film. Får se hur det blir med det. Och imorn ska vi på roadtrip. Avslutningsvis skall det drickas vin. Eventuellt äta hemlagad trerätters. Han är fantastisk i köket.
Han är fantastisk på alla sätt. Hejdå, nu måste vi skynda ut i audi'n.

nu har jag en ny blogg.
jag heter
http://www.solskenefterregn.blogspot.com

där kan ni hitta mig. Jag valde namnet eftersom hela historien om R känns precis som solsken efter regn.

Hej hemliga bloggen. Jag funderar på att byta den här till blogspot. Bara för att då kan man ju kryssa i såna där rutor. Tycker jag verkar jättemysigt.
Inatt har jag sovit ensam förresten. Hjärtat var i skåne på arbetsresa. "arbetsresa" säger dom på jobbet och då svarar jag att HA! bara för ni är så olyckliga. Inte jättehäftigt av mig att svara så kanske, men så säger jag. Å andra sidan är jag ju inte så jättehäftig. Det vet ju alla ni (typ 4) läsare som läser den här bloggen.

Nu ska jag nog försöka byta blogg. Fast den här får vara kvar. Terapibloggar är jättebra när man är vilsen. Jag vill bara inte att H ska vara omnämd i mitt liv med R.

Jag har börjat älska små saker. Ett träd som blommar ut i rosa och en fylld fruktskål. Såna små saker. Jag älskar hans fingrar över min ryggrad innan jag lägger mig. Jag älskar mina fingrar genom hans tunna mörka hår. Det är så mycket som gör mig glad just nu. En del säger att det beror på våren men jag vet ju vad det är. Kärlek.

Jag sitter i vårat vardagsrum och det luktar öl. Det känns som det är öl överallt. På golvet, i taket, på bordet, bakom elementen. Jag kvävs av alla dofter. De kväver mig. Jag känner mig fast i en annan människas kropp. Jag tappar luften, den slås ur mina lungor. Krampaktigt försöker jag hitta tillbaka, hur gör man? Hur gör man för att andas på riktigt igen?

Vi sitter 5 tjejer i ett rum där vi förut varit fyra. Tjej nummer fem har tagit min plats. Jag känner dom inte längre, mina fina vänner. Jag vet inte om det är jag själv som bygger upp en fantasi om att jag skulle vara utstött på något sätt, eller om det faktsikt är så. För plötsligt vet tjej nummer fem saker om dom andra som jag inte hade en aning om. Och på hennes hala tunga slinker det ut, jag blir så tom. Jag känner mig så övergiven när jag inte är en del längre.
Jag vet att det är mitt fel. Jag hör ju inte av mig, varför skulle dom göra det då? Jag är ju yngre och så, jag är inte från stan. Vi har inte känt varandra hela livet, vi har inte delat alla dessa minnen.
Och trots att jag verkligen gillar tjej nummer fem jättemycket så blir jag ledsen och avundssjuk. Jag vill vara en del av massan, jag vill ha ett gäng, jag vill också vara med!

Jag tar ett djupt andetag och inser att det inte alls var en stor grej jag missat. En aktivitet där, nån liten hemlis där. Det kom ju fram ändå och jag är lika glad nu att jag vet som jag skulle vara då. Men jag hatar att inte få vara först i rummet. Jag hatar det.

Klockan 00.02 kommer jag hem till vårat hem och alla hans killkompisar är där. Jag känner mig stor och fet och tråkig. Jag skrattar vid fel tillfällen och alla blir tysta. Nån lägger ifrån sig gitarren, avbryter mitt i sången. Nån annan harklar sig och sitter tio sekunder extra på toaletten för att slippa den pinsamma tystnaden.

Kan inte nån gräva ner mig?

Jag älskar hans varma hud.

Jävla skit-vin. Jävla skit ex. Jävla skitsöndag.

när dom släcker på scenen och ensam kvar är hjärtat mitt för att torka bord
står jag långt där bakom, kanske är jag redan hemma, kankse står jag någonstans och väntar
(jag längtar efter dig när du inte är här)

J.Berg sjunger: älskling vi ska alla dö, och någon annan skriver att alla ska vi dö, ja allting dör tillslut. Jag tittar på mina vita rosor jag köpte men som höll sig i ett dygn. I mitten reser sig den sig tappert och det känns som jag lever det känns som att vi är just där när allting runtomkring oss dör när vi står kvar



jag vaknar bredvid honom på morgonen och han viskar trötta ord i mina öron. han kysser mig på pannan, önskar mig en bra dag och slängkysser mig från kudden när jag reser mig för att gå. han säger: du är fantastisk. och äntligen tror jag på det.

Vi väntar på mitt namn på brevinkastet. Då kan alla se det vi känner. Här bor B och R. Det är bara vårat.
I ett hav av randiga kalsonger hänger Kajsa Anka som är urblekt av alla dessa år av tvättmedel och tajta jeans. Hon ler mot mig i virrvarret av randigt. Hon bevisar att det bor någon mer än mannen med trehundra par kalsonger här. Bevisen gör mig trygg.

 

solen går ner bakom tegelhusen som tappat färgen. Vi tappar färgen allesammans, Kajsa och tegelhusen, men du och jag älskling, vi blir bara tydligare mot alla fasader som bleknar.

21.00. pannkakor i rasande fart innan vi måste sova igen.
hos dig är jag underbar.

Jag lyssnar på musik som gör mig glad och kommer hem efter tolv timmars arbete. Jag orkar knappt prata. Det känns som att jag inte träffat hjärtat på flera veckor, trots att vi sover ihopslingrade varje natt. Jag är för trött för att ens orka tänka. Jag längtar efter långa nätter. Vi börjar redan ikväll. valborgsmässoafton. Vin, stuga, hämtmat, filtar, ljus och kärlek. Suck. Ibland tycker jag inte jag förtjänar det här fina. Fast jag vet att vi är gjorde för varandra. Det är väl kankse därför jag orkar alla långa dagar.

Hej hemliga bloggen. Ibland glömmer jag helt bort att skriva här. Mina dagar snurrar bort i ett virrvarr av känslor. Jag är trött och jobbar och jag är lycklig och utmattad. Jag är glad och ibland är jag ledsen. Livet är ganska vanligt men ändå väldigt väldigt fint. Jag vet egentligen inte varför jag försöker mig på att skriva så himla fint och puttinuttigt här i hela tiden. Jag kan väl lika gärna skriva som det är. Jag kan inte böja ord som fantastiska Ifwinterends eller pulsurbalans. Ni fångar varje ord. Jag älskar vad ni skriver. Själv struntar jag nog i det.

Förra helgen bowlade vi.
1. jag älskar hans höfter
2. jag älskar hans storlek 46 i höger skon och 47 i vänster'n.
3. jag älskar hans underarm när han släpper klotet
4. jag älskar hans skratt när jag kastar i rännan för tredje gången i rad.

Avspänt, roligt, fint. Sen gick vi hem och åt middag. Pratade om framtiden och drack vin. Jag kände mig tvåtusen år äldre än vad jag egentligen är, men tillsammans med honom blir det ändå naturligt. Vi skrattar som barn åt tecknat på tv och sen dricker vi vin och pratar om vuxna saker som pengar och samboskap och hur vi ser på våra liv. Jag älskar gränsen däremellan. Hur det ändå känns så naturligt.

och H är inte längre vän med mig på facebook. Jag sa att vi inte skulle höras mer och då tog han bort mig. På ett sätt känns det som att vi inte lämnat varandra fören nu. Jag önskar vi hade gjort såhär för längesen. Även om han kunde ge mig bekräftelse när jag saknade det ibland. Detta var innan R.

Jag älskar mitt liv. Hur många gånger får jag säga det utan att låta patetisk?

tänk alla famnar jag lämnat
av längtan till dig

Igår fyllde H år. Varför orkar jag ens bry mig? Jag satt där som ett fån och visste inte om jag skulle säga grattis eller inte. (varför funderade jag ens på det?). Men så skickade jag ett. Trots att jag tagit bort hans nummer. Skrev kort och koncist, grattis. Mindes numret och tryckte iväg. Så fruktansvärt onödigt. Jag förstår inte hur jag kan bry mig?
En kompis och jag pratade igår och kom fram till att en del människor har man bara något kemiskt med, oavsett hur illa man gjort varandra. Hennes kille var otrogen och hon bad honom far åt helvete. Nu två år senare är dom bästa kompisar. Med förmåner emellanåt.
Det var precis så jag trodde om oss också, att vi hade det där kemiska. Och beviset på det är kanske att han senast för bara ett par veckor sedan sa att han älskar mig och alltid gjort. Jag slog bort det och svarade att jag älskar inte dig, och det kändes så fruktansvärt skönt att kunna sitta i den sitsen äntligen, för jag VET hur det var för ett år sen, jag vet hur jag har trånat och längtat och varit trygg och varit otrygg och saknat och älskat och hatat och fruktat och drömt om honom.
För ett år sen var det konsert. När vi pratar med varandra är det de enda han tar upp. Han älskade hela dagen. Trots att han hade B då. Det är helt fruktansvärt hur jag tillät det hända, men det hände och jag grät i ett dygn. Jag hatade hans fingrar, jag hatade hans läppar, jag hatade hans röst, jag hatade hans kläder, jag hatade hans doft.
Och sen hände nåt. Jag bara föll ur det. Över en natt.

Det finns inga känslor längre, även om vi har den där jävla "dragningskraften". Den har vi kanske alltid kvar, i resten av våra liv. Ändå skulle jag inte byta bort något av det jag har för att få vara med honom igen. Aldrig någonsin. Hur kunde jag vara så blind medan vi pågick? Jag skäms. Jag skms för att jag inte lyssnade på folk som ville hjälpa mig och försökte få mig att förstå.

Och en dag slutade jag bara längta efter kille och tvåsamhet och trygghet. Nu är det jag mot världen, tänkte jag. Sen krockade vi utanför en bankomat samma kväll och nu får jag kalla hans säng för våran säng. Är det inte helt fantastiskt?
Jag ska aldrig mer göra något så klumpigt och egoistiskt som att smsa ett Grattis till H. Aldrig nånsin. Jag har ju mannen i mitt liv bredvid mig varje natt. Varför skulle jag vilja höras med någon gammal deprimerad tönt? Jag har ju R som ger mig mer än jag någonsin drömt om. På fredag ska vi på parmiddag. Då tittar han på mig och ler, stoltheten lyser igenom ibland. Det älskar jag.

det är fotboll på tv. jag hatar det men älskar det. det mesta är fint när jag är med R.
tillsammans är man mindre ensam.