jesus har kickat heroin han läppjar på sitt glas och ramlösa blir vin
Jag och min granne lyssnade på socker i hennes flickrum. Väggarna var prydda med tusentals fotografier, kvitton, minnen från hennes liv. Vi var inte mer än tolv, kanske var vi tretton år. Det var nu vi skulle knyta band med husguden.
Hennes föräldrar var religiösa och hörde textraden om jesus och hans missbruk. Fadern blev alldeles galen, någonting svart föddes i hans vänliga ögon. Han skrek att vi inte skulle lyssna på sån här fientlig musik. Ilskan sköljde över honom. Hans skrik måste ha hörts ut på gatan.
Jag och min kompis tittade på varandra och hennes läpp darrade. Det gjorde den alltid när hon fick skäll och hon försökte alltid dölja det. Ett snabbt tryck på delete och de var borta. Kent, våran husgud, vårat nya missbruk.
Jag sa till henne, din pappa är rädd för det främmande men det är inte vi.
På kvällarna den sommaren tältade vi på min baksida. Det var stort. Vi kände oss som om vi levde i en annan värld, en djungel, en öken, en annan planet. På natten gick vi barfota genom det daggvåta gräset och så sjöng vi mot hennes hus, JESUS HAN HAR KICKAT HEROIN, sen skrattade vi och la oss ner för att titta på stjärnorna. Hennes röda hår böljade i det våta gräset och nyklippta gröna strån klibbade fast på våra brunbrända armar. Jag har så mycket fräknar sa hon ledset och jag log och tänkte att det här är allt. Det här är allt.
Ibland kunde vi cykla tillsammans hur långt som helst. Det var så det kändes iallafall. Egentligen lämnade vi inte ens orten. Vi cyklade barfota och kände vinden silas mellan våra tår. I freestyle lyssnade vi på jesus som kickar heroin. Vi ska förvandla ramlösa till vin, skrattade vi och cyklade hem till henne. I hennes kök tog vi fram ramlösa och blandade ner mörk mörk svartvinbärssaft. Det här är vårat vin, livets dryck, sa vi och försvann ut på grässlätterna. Vi byggde en koja och åt mariekex och drack vårat hemgjorda vin. Vi sjöng låtar som vi skrev själva och vi dansade i solstrålarna.
Men sommaren försvann. Allting försvinner tillslut, jorden snurrar och tiden går. Den gigantiska klockan tickar. Vi gick i skola i olika städer trots att vi bodde 20 meter ifrån varandra. Så vi slets isär och nu kan vi inte prata om nånting längre. Hon är i ett annat land nu, pluggar och dricker riktigt vin med mörka män. Jag sitter i ett sverige som är täckt av tung tung vit snö. Den har lagt sig som ett skyddande skal över det daggvåta gräset.
Och jag vaknar till mitt i natten, tittar på min stora kärlek. Han ligger bredvid, andas tunga levande andetag. Bröstkorgen rör sig systematiskt och hans fingertoppar rycker till när jag smeker honom över håret. Den stora vita björnen ligger kvar, den har lagt sig över asfalten och husen. Jag hoppas att den inte ger sig av. Så vi kan ligga kvar.
Någonting tar slut och något annat tar vid. Men jag kommer alltid älska sommaren när Kent vann över mig.
Hennes föräldrar var religiösa och hörde textraden om jesus och hans missbruk. Fadern blev alldeles galen, någonting svart föddes i hans vänliga ögon. Han skrek att vi inte skulle lyssna på sån här fientlig musik. Ilskan sköljde över honom. Hans skrik måste ha hörts ut på gatan.
Jag och min kompis tittade på varandra och hennes läpp darrade. Det gjorde den alltid när hon fick skäll och hon försökte alltid dölja det. Ett snabbt tryck på delete och de var borta. Kent, våran husgud, vårat nya missbruk.
Jag sa till henne, din pappa är rädd för det främmande men det är inte vi.
På kvällarna den sommaren tältade vi på min baksida. Det var stort. Vi kände oss som om vi levde i en annan värld, en djungel, en öken, en annan planet. På natten gick vi barfota genom det daggvåta gräset och så sjöng vi mot hennes hus, JESUS HAN HAR KICKAT HEROIN, sen skrattade vi och la oss ner för att titta på stjärnorna. Hennes röda hår böljade i det våta gräset och nyklippta gröna strån klibbade fast på våra brunbrända armar. Jag har så mycket fräknar sa hon ledset och jag log och tänkte att det här är allt. Det här är allt.
Ibland kunde vi cykla tillsammans hur långt som helst. Det var så det kändes iallafall. Egentligen lämnade vi inte ens orten. Vi cyklade barfota och kände vinden silas mellan våra tår. I freestyle lyssnade vi på jesus som kickar heroin. Vi ska förvandla ramlösa till vin, skrattade vi och cyklade hem till henne. I hennes kök tog vi fram ramlösa och blandade ner mörk mörk svartvinbärssaft. Det här är vårat vin, livets dryck, sa vi och försvann ut på grässlätterna. Vi byggde en koja och åt mariekex och drack vårat hemgjorda vin. Vi sjöng låtar som vi skrev själva och vi dansade i solstrålarna.
Men sommaren försvann. Allting försvinner tillslut, jorden snurrar och tiden går. Den gigantiska klockan tickar. Vi gick i skola i olika städer trots att vi bodde 20 meter ifrån varandra. Så vi slets isär och nu kan vi inte prata om nånting längre. Hon är i ett annat land nu, pluggar och dricker riktigt vin med mörka män. Jag sitter i ett sverige som är täckt av tung tung vit snö. Den har lagt sig som ett skyddande skal över det daggvåta gräset.
Och jag vaknar till mitt i natten, tittar på min stora kärlek. Han ligger bredvid, andas tunga levande andetag. Bröstkorgen rör sig systematiskt och hans fingertoppar rycker till när jag smeker honom över håret. Den stora vita björnen ligger kvar, den har lagt sig över asfalten och husen. Jag hoppas att den inte ger sig av. Så vi kan ligga kvar.
Någonting tar slut och något annat tar vid. Men jag kommer alltid älska sommaren när Kent vann över mig.
Kommentarer
Trackback
