hela vägen nyponbuskar, ser jag när jag blundar och nånstans där så blev jag den jag är nu

jag är inne i en period där jag inte känner mina riktiga vänner
och jag tror inte dom känner mig heller
det är som att åren går olika snabbt
jag tänker;
varför gör vi alltid det, och aldrig det? Var är all denna impulsivitet och passion?
jag drömmer alltid om någonting större än det jag har

en del säger; att allt detta är naturligt, man växer åt olika håll men man växer också samman
- JAG VILL INTE VÄXA ÅT OLIKA HÅLL
skriker jag för mig själv men kan inte säga nånting alls
för jag blir så rädd att nånting ska vara slutet, eller att slutet blir början
på vad?

den här stan sväljer mig hel
jag måste bort bort bort
jag växer ikapp i en annan stad med andra människor

jag älskar våra drömmar men hatar hur dom skiljs åt
hur ska vi nånsin kunna bryta isen?

Kommentarer

lämna ett avtryck här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0