chans

det finns ett enkelt svar
du är varm när jag är kall

beundrar varje steg du tar

jag sitter i mitt kaotiska flickrum och jag inser att det symboliserar mig. kaotiskt. jag var kaotisk för jag inte hade känslor, för jag hade känslor, för jag inte ville ha känslor, och nu med känslor större än någonting jag trodde fanns.
jag glömmer helt bort mig själv trots att jag egentligen bryr mig mer nu än nånsin. dagarna susar förbi och jag kan inte för hela mitt liv förstå vart tar dom vägen, vart tar dom vägen alla timmar, dagar, veckor, månader?
allt är bara du du du



någon sa en gång till mig att allting brister när kylan tränger sig på. löven krasar under fötterna, växtligheten regnar bort. det fryser till is, böjs och går av, och jag hatar allt som böjs och går av.
men jocke berg sjunger;
kylan blev min vän

det känns som jag äntligen slutit fred med demonen

jag hade ett halvt hjärta så många år. eller var det bara ett eller var det kanske två? är förnekelse det enda sättet vi har för att försvara oss undrar jag, men jag vet egentligen inte alls



vi sitter i timmar i hans skinnsoffa. jag tycker inte om den alls egentligen för min rygg klibbar fast men tillsammans med honom kan varenda kroppsdel få klibba fast. och vi bara pratar. jag snörar in mina fingrar i hans mörka hår och jag känner på varenda millimeter av hans ansikte
du du du gör mig hel

vi spelar tärningsspel på hans abnormt fula blåa bricka och jag förlorar varje gång. jag skrattar och han kysser mig på halsen. IGEN säger han och vinner en gång till. jag skulle kunna titta på hans ögon när han vunnit i hela mitt liv.

på nätterna är det vi vi vi mot alla andra
så som jag alltid velat ha det
han slingrar sig runt mig, varenda millimeter, varenda bit av skelettet ska tänjas. sen sover vi. fot mot fot, rygg mot rygg, eller ansikte mot ansikte. jag älskar våra nätter. jag älskar allt vi gör.

then my baby says; i wanna be with you always

mina hårstrån fastnar på läpparna
och han står framför och ler
sätter mina vilsna hårstrån bakom örat där dom hör hemma
och ger mig en puss
han säger;
du har världens finaste öron
kysser dom tills jag storknar och sen försvinner vi i varandras skratt

han håller i mig hela nätterna
även om han inte ens vet det
och jag vaknar och andas in hela honom
sen vaknar han för att jag snarkar
kan vi inte ligga kvar i sängen hela hösten, vintern, våren, året?
jag tycker om dig så mycket
jag hittar snart inga ord längre

någonstans älskar jag varje sekund

jag längtar efter hösten vintern våren
ditt leende bakom en halsduk
en blick i vårsolen och blöta löv under dina stora fötter

jag vill vara med dig i alla årstider


hela vägen nyponbuskar, ser jag när jag blundar och nånstans där så blev jag den jag är nu

jag är inne i en period där jag inte känner mina riktiga vänner
och jag tror inte dom känner mig heller
det är som att åren går olika snabbt
jag tänker;
varför gör vi alltid det, och aldrig det? Var är all denna impulsivitet och passion?
jag drömmer alltid om någonting större än det jag har

en del säger; att allt detta är naturligt, man växer åt olika håll men man växer också samman
- JAG VILL INTE VÄXA ÅT OLIKA HÅLL
skriker jag för mig själv men kan inte säga nånting alls
för jag blir så rädd att nånting ska vara slutet, eller att slutet blir början
på vad?

den här stan sväljer mig hel
jag måste bort bort bort
jag växer ikapp i en annan stad med andra människor

jag älskar våra drömmar men hatar hur dom skiljs åt
hur ska vi nånsin kunna bryta isen?

han säger; "jag har aldrig träffat nån som du". där jag ligger fullt påklädd i hans säng

jag har fastnat i ett mittemellanrum där jag tycker att jag är mer värd det här än någon annan,
och att jag inte är värd allt det här alls
för så många idioter som kletat och kladdat och skrikit och sabbat
såklart trodde jag det var så det skulle se ut
att det var jag och idioterna mot resten av världen

men sen kom Du, och ingenting har någonsin varit mer rätt än just det

jag blir arg på mig själv för alla år jag kastat bort
alla känslor jag försökt få besvarade
jag blir förbannad på mig själv som tillåtit andra att behandla mig som luft eller som någonting helt annat
men aldrig som jag förtjänat
det gör mig så arg att jag en gång var den människan
att jag aldrig kunde förstå

- för nittio dagar sen träffade jag någon som fick mig att inse allt det här
det tog honom en timme kankse, eller var det en minut?
jag minns inte alls
men sen dess har jag varit fast,
och sen dess är hela jag tusen gånger bättre
nu förstår jag allt
och jag vill alltid låta min andedräkt fastna i din sträva nacke
alltid

du är början på nåt nytt och nånting underbart, för mig

jag är hög nu sen den dagen när du kom
ja, jag är hög nu och kan inte somna om
och jag undrar;
om jag nånsin ska nyktra till nån gång
med dig med dig med dig

alla låtar handlar om oss nu

jag ska aldrig nånsin glömma hur det känns

R höll sina händer i mina
sträckte upp armarna så vi nästan nuddade vid molnen
och sjöng för mig; tillsammans med U2 och 30 000 andra människor
(som kanske kände sig precis lika fina som jag gjorde just då;
kanske lika fantastiska och perfekta och uppskattade och kära)

IN THE NAME OF LOVE
sjöng du och vi svängde på höfterna och höll händerna i skyn
det är du och jag mot världen nu min fina R
var har du varit i hela mitt liv?





RSS 2.0