quietheart

Igår fyllde H år. Varför orkar jag ens bry mig? Jag satt där som ett fån och visste inte om jag skulle säga grattis eller inte. (varför funderade jag ens på det?). Men så skickade jag ett. Trots att jag tagit bort hans nummer. Skrev kort och koncist, grattis. Mindes numret och tryckte iväg. Så fruktansvärt onödigt. Jag förstår inte hur jag kan bry mig?
En kompis och jag pratade igår och kom fram till att en del människor har man bara något kemiskt med, oavsett hur illa man gjort varandra. Hennes kille var otrogen och hon bad honom far åt helvete. Nu två år senare är dom bästa kompisar. Med förmåner emellanåt.
Det var precis så jag trodde om oss också, att vi hade det där kemiska. Och beviset på det är kanske att han senast för bara ett par veckor sedan sa att han älskar mig och alltid gjort. Jag slog bort det och svarade att jag älskar inte dig, och det kändes så fruktansvärt skönt att kunna sitta i den sitsen äntligen, för jag VET hur det var för ett år sen, jag vet hur jag har trånat och längtat och varit trygg och varit otrygg och saknat och älskat och hatat och fruktat och drömt om honom.
För ett år sen var det konsert. När vi pratar med varandra är det de enda han tar upp. Han älskade hela dagen. Trots att han hade B då. Det är helt fruktansvärt hur jag tillät det hända, men det hände och jag grät i ett dygn. Jag hatade hans fingrar, jag hatade hans läppar, jag hatade hans röst, jag hatade hans kläder, jag hatade hans doft.
Och sen hände nåt. Jag bara föll ur det. Över en natt.

Det finns inga känslor längre, även om vi har den där jävla "dragningskraften". Den har vi kanske alltid kvar, i resten av våra liv. Ändå skulle jag inte byta bort något av det jag har för att få vara med honom igen. Aldrig någonsin. Hur kunde jag vara så blind medan vi pågick? Jag skäms. Jag skms för att jag inte lyssnade på folk som ville hjälpa mig och försökte få mig att förstå.

Och en dag slutade jag bara längta efter kille och tvåsamhet och trygghet. Nu är det jag mot världen, tänkte jag. Sen krockade vi utanför en bankomat samma kväll och nu får jag kalla hans säng för våran säng. Är det inte helt fantastiskt?
Jag ska aldrig mer göra något så klumpigt och egoistiskt som att smsa ett Grattis till H. Aldrig nånsin. Jag har ju mannen i mitt liv bredvid mig varje natt. Varför skulle jag vilja höras med någon gammal deprimerad tönt? Jag har ju R som ger mig mer än jag någonsin drömt om. På fredag ska vi på parmiddag. Då tittar han på mig och ler, stoltheten lyser igenom ibland. Det älskar jag.

det är fotboll på tv. jag hatar det men älskar det. det mesta är fint när jag är med R.
tillsammans är man mindre ensam.

Idag gick jag ett tag utan jacka och insåg att våren nog faktiskt är påväg nu. Jag cyklar ner för dödens backe efter jobbet och en halvtimme senare kramas vi i hallen. Jag älskar när han kommer hem från sitt jobb. Och sen undrar han hur jag mår, hur min dag varit och berättar om sin egen dag. Det är ett intresse som ingen haft för mig nånsin förut. Jag vet inte ens om en enda människa någonsin sagt "hur mår du". Det är så mycket omvägar i allas ord, jag älskar hans raka.
Vi ska äta våfflor idag. Och imorn ska det bli vår på riktigt. Det står så i tidningen och jag älskar att få påbörja en årstid till med honom. Jag har blivit världens klyschigaste människa. Men ibland är det så mycket känslor att jag inte vet bättre.
färglös som en tår
blir jag utan dina andetag
aa-ah.

vintern är påväg härifrån och himlen hänger tung av mörka moln
hennes hjärta är en trottoar. det trampas på det, spottas på det och sparkas på det
jag önskar jag kunde ändra saker och ting
men varifrån kom all denna kyla?
Mannen som gör henne så illa har blivit en person jag inte känner längre.

jag drar upp kragen på min jacka
går i motvind
suckar
jag vill hjälpa, jag vill laga, jag vill vara ditt plåster
du lyssnar på låtar som "jag vill inte leva utan dig"
och jag står hjälplös när erat krig inte ens når en punkt.

Och så ett till. alla dessa krossade hjärtan.
låt aldrig min kraftreserv ta slut, för jag ska laga er
jag ska laga er

jag vill aldrig att nån ska känna det jag känt.
jag vill att ni ska känna det jag idag känner.

vi är bakfulla och min kropp fastnar på hans ryggtavla. ändå envisas vi med att ligga sådär nära varandra varje natt. Jag älskar det.
Idag är det en av våra obligatoriska söndagar. Vi har setts varje söndag sen vi började dejta. Det blev en grej, och nu är varje söndag ett måste. Vi ses visserligen alla dagar i hela veckan eftersom vi delar hem, men söndagen har det där extra.
Igår hade jag kalas. Han var finast i hela världen och mina kompisar älskar honom. Jag blir så stolt!
Jag är så van med inkompetens och osocialitet och sen kom min fina R från ingenstans och är precis allting jag någonsin drömt om.

Igår såg jag H. Han körde hem några tjejkompisar till honom. Jag vet inte varför jag fortfarande bryr mig, men det var så många dagar av beroende att jag undrar över hur hans liv ser ut. Vi är totala främlingar för varandra och ändå har han mage att säga att han älskar mig. Jag förstår ingenting. Jag vill inte ens engagera mig i den tanken.
WE RAN OUT IF TIME
jag vill sudda ut alla åren.

nu är det snart vår och om några månader har jag och R fått uppleva alla årstider. Tillsammans. Vi pratar mycket om framtiden och vi pratar mycket om olika värderingar och hur vi vill att vårat förhållande ska vara. Vi pratar om drömmar och saker vi vill uppleva. Kan inte den här vintern bara nån gång nånsin ta slut?
På tisdag har vi varit tillsammans i åtta månader. Det är ju ingenting egentligen. Det känns som vi varit tillsammans hela mitt liv.

Jag ska tillbaka till den varma sängen nu och lukta i hans nacke. Undrar om han vet hur gott han luktar i nacken när han precis vaknat?

Jag bor ihop med R nu. Det har jag egentligen gjort nästan hela tiden, men nu är det "på riktigt". Det känns jättebra, även om jag ska bo lite själv i höst innan vi blir sambos på riktigt. Då kommer med andra ord även mina möbler pryda vårat hem. Det ska bli fantastiskt. Jag längtar efter hela det här året.
Idag känns det som att hela mitt liv har tagit ett jättesteg och jag älskar känslan.
Jag fyller år idag också förresten. Samboskapet är finaste presenten någonsin.

jag bläddrar bland gamla dagboksinlägg och lyssnar på musik som påminner mig om hela mitt tonår. Det skulle göras uppror och jag hade ingen där bredvid mig som ville samma sak. Jag fångade efter någonting i luften som aldrig ville uppenbara sig, jag dansade ensam och slet sönder stora tovor i mitt ljusa hår.
Jag var så fruktansvärt arg och ledsen för vad de här åren gett mig, det var bara en massa lidande. Jag tittade ut över solnedgångar, snötäckta fält och löv som färgades röda. Det gav mig ingenting utom känslan av total utmattning, jag måste få komma härifrån.
Ändå slutade det aldrig, jag bara fortsatte och vaknade med känslan: jag är överkörd av ett tåg. Jag hittade nån likasinnad men det fick mig bara att vända längre bort från vad jag sökte, jag visste inte vem jag var. Förbannade, hatade jävla tonår, släpp mig fri, låt mig få en tid då jag kan lämna alla blickar alla ord och alla som hatat mig av rädsla, ge mig en tid att gå med huvudet högt.
På ett sätt känns det som jag tvingade mig själv att tycka illa om min tonår, alla andra gjorde det så jag gjorde det också. Jag läste självbiografiska böcker om destruktiva beteenden och för en sekund tyckte jag faktiskt det var fullkomligt förståeligt. Sen satte jag fast mitt ljusa tunna hår bakom mitt högra öra, jag sa till mig själv, det kommer ske, det kommer hända, det kommer en förändring. Så jag väntade och väntade och jag blev kär och jag lärde mig dricka vin. Jag tänkte: nu är den äntligen här, det kom en förändring och den är bara min, nu är det jag och mitt mot dom.
Om tre dagar lämnar jag tonåren för gott. Jag ska aldrig blicka tillbaka. Jag ska aldrig låta någon göra mig ledsen igen,
jag ska aldrig
någonsin
bli
den
jag
en
gång var

 

jag ska spendera resten av mitt liv på saker jag älskar.
1. dina varma fötter när vi ska sova.

du kan inte bara höra av dig och säga att du älskar mig
snälla släpp mig fri nu.

jag vaknar i plågoandar och ensamhet som sliter mig i tusen bitar
ingen hemma mer än jag och drömmen plågar mig, svetten stannar på min panna likt pärlor
och sen äntligen gemenskapen. hem kom han och ögonen lyste röda
jag tittade och log när han dansade i dörrspringan
(jag älskar dig, jag älskar dig)

och sen en kommentar som speglats mot min dröm om övergivenhet
jag tror jag gick i tusen bitar
jocke berg sjunger: nu ska allting lagas, nu ska allt bli helt
men tänk om jag inte alls kan lagas? Jag förstår inte hur det ska gå till..
och natten blev lång, alldeles för lång
hur kan man vara så konflikträdd som jag är? är jag världens räddaste kvinna?
(jag älskar din ork jag älskar din kamp)

jag vaknar fem timmar senare och bländas av en sol genom persiennen. Han ler och är vackrast i hela världen.
hur kunde vi vara så rädda för varandra fem timmar tidigare?
Jag älskar dig, jag älskar dig!

men ibland känns 2010 så förorenat.

jag vaknar svettig efter en dröm med dumexet. Varför ska han jaga mig i drömmen? Dunkande tinningar och den där ständiga oron som följde mig vart jag än gick. Jag drömde att jag tittade över axeln och där var han och sen var han inte där. Och sen en desperat blick från hjärtat mitt. Han tittar frågande och säger: han?
Och jag skriker i förtvivlan, nej nej inte han! han krossade mitt hjärta men nu finns bara du!!
Men mitt hjärta tror mig inte så jag lämnas ensam kvar
nu är det jag och mitt mot dom
jag ser hans ryggtavla försvinna och min värld blir grå av oro. Exet vill inte ens dela soffa med mig. Vad gör jag där? Varför drömmer jag om sånt här? Kan det inte bara få försvinna?
Jag har fått nog ikväll, släpp mig, hindra dig, frigör mig!

Hjärtat är inte ens hemma än. Han slutade jobba på baren klockan ett och nu är den 4. Jag kan inte sova. Jag vill inte drömma fler drömmar om att han försvinner. Fan. En ryggtavla har aldrig lämnat så många spår som den i min dröm.

för ungefär ett år sen vid den här tidpunkten på året utlovade mannen från mitt förflutna tusentals tomma löften. Han hade flickvän och jag hade mitt hjärta i hans hand under tiden. Vi pratade om att ses och saker och ting skulle ändras. jag tror inte på förändring i såna stadier.
Jag grät lite grann varje dag. När jag vaknade, när jag åkte tåg, när jag somnade. Jag vet att det var tillräckligt lite snö för att man kunde ha en tunnare jacka och vinten rann sakta av taken. Stora tunga droppar föll ner mot marken i takt med mig själv.

Jag kommer på nu, att man aldrig tilläts visasig ledsen. Total förbjudet. Man kunde vara ledsen på ett normalt plan, men det var tvunget att gå över. Man ska inte visa sig sårbar, man ska inte visa självömkan. Först när jag tog mig i kragen och kunde skämta bort tårarna som rann var det personer som verkligen brydde sig. Det var totalförbjudet innan.

Nu är jag lycklig. Jag gråter inte mer än nödvändigt, jag skrattar istället och tar för mig av livet. Jag vill skriva långa fina texter om hur lycklig jag är, jag vill skrika ut till hela världen tills träden tappar alla blad. Jag vill rusa fram på stora vägar och hänga ut banderoller att jag äntligen funnit lyckan, jag vill kasta mig mellan världsdelar, låta alla veta. Men det är förbjudet. Man får inte visa sig för lycklig. Då är man skrytsam eller "olycklig innerst inne". Är man för lycklig kan man till och med få folk provocerade och vända mot en.

Varför är då så svårt för oss att visa känslor gentemot varandra? Vi känner alla samma sak, vi känner alltid samma sak. Det är inte fören jag skämtar om lyckan som den accepteras. Allting måste lindas in i tunnt fint silkespapper innan vi vågar ta på det.
Jag är likadan själv. Jag ber människor som konstant gråter och tycker att jorden slutat snurra: ta dig i kragen, res dig upp, gör nåt! Jag vill hugga huvudet av alla lyckliga människor som pratar i hollywood-klyschor och tror sig vara bättre än alla andra. Men jag själv då? Jag skrev ut häri hur jag grät och jag skriver ut hur lycklig jag är. Är det min tur att bli halshuggen nu?

vi fyller i en förhållande-bok tillsammans.
fråga: när är hon som vackrast?
svar: när hon vaknar. då är hon fantastiskt

sen skrattar vi åt andra svar, som angående hans fula lila kalsonger och mina hysteriska snarkningar. Plötsligt är klockan elva och tiden rinner ur våra händer, man ska sova och man ska jobba. Vi faller ner i sängen och du säger att du är glad att jag kommer över och sover hos dig i veckan.

jag är inte rädd för någonting i hela världen längre.