quietheart

Hej hemliga bloggen. Ibland glömmer jag helt bort att skriva här. Mina dagar snurrar bort i ett virrvarr av känslor. Jag är trött och jobbar och jag är lycklig och utmattad. Jag är glad och ibland är jag ledsen. Livet är ganska vanligt men ändå väldigt väldigt fint. Jag vet egentligen inte varför jag försöker mig på att skriva så himla fint och puttinuttigt här i hela tiden. Jag kan väl lika gärna skriva som det är. Jag kan inte böja ord som fantastiska Ifwinterends eller pulsurbalans. Ni fångar varje ord. Jag älskar vad ni skriver. Själv struntar jag nog i det.

Förra helgen bowlade vi.
1. jag älskar hans höfter
2. jag älskar hans storlek 46 i höger skon och 47 i vänster'n.
3. jag älskar hans underarm när han släpper klotet
4. jag älskar hans skratt när jag kastar i rännan för tredje gången i rad.

Avspänt, roligt, fint. Sen gick vi hem och åt middag. Pratade om framtiden och drack vin. Jag kände mig tvåtusen år äldre än vad jag egentligen är, men tillsammans med honom blir det ändå naturligt. Vi skrattar som barn åt tecknat på tv och sen dricker vi vin och pratar om vuxna saker som pengar och samboskap och hur vi ser på våra liv. Jag älskar gränsen däremellan. Hur det ändå känns så naturligt.

och H är inte längre vän med mig på facebook. Jag sa att vi inte skulle höras mer och då tog han bort mig. På ett sätt känns det som att vi inte lämnat varandra fören nu. Jag önskar vi hade gjort såhär för längesen. Även om han kunde ge mig bekräftelse när jag saknade det ibland. Detta var innan R.

Jag älskar mitt liv. Hur många gånger får jag säga det utan att låta patetisk?