quietheart

Han suckar och säger
jag är så trött hela tiden, vart är jag påväg hjärtat?
och vad svarar man på det, vi är ju alla påväg mot ljusare tider
men det verkar som om mörkret vägrar lämna oss. Det håller sig fast som en mörk järnklo och snurrar in sig i mitt hår.
Han blåser bort mitt hår från sitt ansikte och säger, för mig finns bara du
Jag bara ler och längtar efter värmen
man går omkring i det här ständiga dova ljuset och längtar efter en vår
den är alldeles för avlägsen just nu
men jag har handlat tulpaner och ställt ut i vardagsrummet
den symboliska vårblomman. jag har aldrig längtat så i hela mitt liv.

Jag sitter i hans soffa och väntar på att mitt liv ska ta fart igen
det går på halvfart nu,
långa dagar passerar och jag tappar räkningen på hur många gånger jag åkt det där tåget
tranås - vikingstad, vikingstad - tranås
i ren desperation skriver jag i min dagbok
"det är du som får min tid att gå mellan alla resor, min blommiga dagbok"
som om jag väntar mig en förändring genom en sån hamrlös handling som en bläckpenna mot randigt papper. Jag läser gamla anteckningar och missar allt för många ord som fläckats ut av tårar. Min gamla dagbok har varit med allt för länge, det är dags för en ny.

förut kunde jag oroa mig för allting. Hur vädret skulle bli eller vem jag skulle sitta bredvid i klassrummet. Skulle jag sitta ensam? Är jag en idiot som har kortärmat på mig mitt i vintern? Vem är jag?
så jag längtade iväg till världen utanför korridorer täckta av blåa skåp jag försökte fly och stannade hemma
allt jag ville var att få försörja mig själv, känna doften av egentvättade lakan och äta mat i mitt egna vardagsrum
men utan jobb kan man inte göra nånting
nu längtar jag tillbaka till tryggheten
och jag ställer mig själv samma fråga:
vart är jag påväg hjärtat?