quietheart

Nu har vi sovit ifrån varandra två nätter irad
vi brukar alltid annars sova tillsammans och han brukar säga
håll om mig tills jag somnar, för annars går det inte
och jag svarar, jag kan inte annars heller, lägger min arm honom och känner mig så fruktansvärt liten mot hans kropp.
precis innan jag ska säga att jag älskar honom pussar han mig på kinden
förstör mitt moment
och säger det först
jag älskar dig
jag älskar dig
jag älskar dig

jag ligger hemma nu utan att sova bredvid och klia på hans rygg
jag försöker komma på vad jag saknar mest
men hittar inte ord på nånting
JAG SAKNAR ALLT

jag saknar hans nariga torra händer som han alltid glömmer smörja
jag saknar hans korta ögonfransar som blinkar mer än någon annan jag känner
jag saknar hans överläpp som glider ner över hans tänder när han ler
jag saknar fötter som sticker ut från täcket
jag saknar att se det blåa lörddret från tandkrämen när vi borstar tänderna tillsammans
jag saknar hans skäggstubb mot mina bröst när han somnat
jag saknar hans lilla soffa som gör att vi får ligga nästan på varandra för att kunna dela den
jag saknar hans underbara engagemang i mat
jag saknar hans händer om min midja när jag skrattat åt honom och han vill göra mig till sin fånge
jag saknar hans lena läppar som söker sig till mina och alltid hittar rätt oavsett mörker
jag saknar hans sätt att skratta när jag berättar om min dag och jag saknar hans öron som lyssnar på allt jag berättar
jag saknar att klia honom i håret tills min arm somnar
jag saknar att bara andas tillsammans i samma takt

förut tänkte jag på saker som jag retade mig på hos honom
och jag kom inte på en enda sak
det är som att vi alltid varit varandras perfekta motbild
jag stör mig inte på frisyr, kläder, attityd, val av tvprogram, musiksmak, principer,
inte nånting. han är perfekt.
han är världens bästa pojkvän och jag längtar efter hans hud.

så jag ringde upp
och sa att jag älskar honom
ikväll hann jag först