quietheart

Igår fyllde H år. Varför orkar jag ens bry mig? Jag satt där som ett fån och visste inte om jag skulle säga grattis eller inte. (varför funderade jag ens på det?). Men så skickade jag ett. Trots att jag tagit bort hans nummer. Skrev kort och koncist, grattis. Mindes numret och tryckte iväg. Så fruktansvärt onödigt. Jag förstår inte hur jag kan bry mig?
En kompis och jag pratade igår och kom fram till att en del människor har man bara något kemiskt med, oavsett hur illa man gjort varandra. Hennes kille var otrogen och hon bad honom far åt helvete. Nu två år senare är dom bästa kompisar. Med förmåner emellanåt.
Det var precis så jag trodde om oss också, att vi hade det där kemiska. Och beviset på det är kanske att han senast för bara ett par veckor sedan sa att han älskar mig och alltid gjort. Jag slog bort det och svarade att jag älskar inte dig, och det kändes så fruktansvärt skönt att kunna sitta i den sitsen äntligen, för jag VET hur det var för ett år sen, jag vet hur jag har trånat och längtat och varit trygg och varit otrygg och saknat och älskat och hatat och fruktat och drömt om honom.
För ett år sen var det konsert. När vi pratar med varandra är det de enda han tar upp. Han älskade hela dagen. Trots att han hade B då. Det är helt fruktansvärt hur jag tillät det hända, men det hände och jag grät i ett dygn. Jag hatade hans fingrar, jag hatade hans läppar, jag hatade hans röst, jag hatade hans kläder, jag hatade hans doft.
Och sen hände nåt. Jag bara föll ur det. Över en natt.

Det finns inga känslor längre, även om vi har den där jävla "dragningskraften". Den har vi kanske alltid kvar, i resten av våra liv. Ändå skulle jag inte byta bort något av det jag har för att få vara med honom igen. Aldrig någonsin. Hur kunde jag vara så blind medan vi pågick? Jag skäms. Jag skms för att jag inte lyssnade på folk som ville hjälpa mig och försökte få mig att förstå.

Och en dag slutade jag bara längta efter kille och tvåsamhet och trygghet. Nu är det jag mot världen, tänkte jag. Sen krockade vi utanför en bankomat samma kväll och nu får jag kalla hans säng för våran säng. Är det inte helt fantastiskt?
Jag ska aldrig mer göra något så klumpigt och egoistiskt som att smsa ett Grattis till H. Aldrig nånsin. Jag har ju mannen i mitt liv bredvid mig varje natt. Varför skulle jag vilja höras med någon gammal deprimerad tönt? Jag har ju R som ger mig mer än jag någonsin drömt om. På fredag ska vi på parmiddag. Då tittar han på mig och ler, stoltheten lyser igenom ibland. Det älskar jag.