i just longing for someone to change you
för ungefär ett år sen vid den här tidpunkten på året utlovade mannen från mitt förflutna tusentals tomma löften. Han hade flickvän och jag hade mitt hjärta i hans hand under tiden. Vi pratade om att ses och saker och ting skulle ändras. jag tror inte på förändring i såna stadier.
Jag grät lite grann varje dag. När jag vaknade, när jag åkte tåg, när jag somnade. Jag vet att det var tillräckligt lite snö för att man kunde ha en tunnare jacka och vinten rann sakta av taken. Stora tunga droppar föll ner mot marken i takt med mig själv.
Jag kommer på nu, att man aldrig tilläts visasig ledsen. Total förbjudet. Man kunde vara ledsen på ett normalt plan, men det var tvunget att gå över. Man ska inte visa sig sårbar, man ska inte visa självömkan. Först när jag tog mig i kragen och kunde skämta bort tårarna som rann var det personer som verkligen brydde sig. Det var totalförbjudet innan.
Nu är jag lycklig. Jag gråter inte mer än nödvändigt, jag skrattar istället och tar för mig av livet. Jag vill skriva långa fina texter om hur lycklig jag är, jag vill skrika ut till hela världen tills träden tappar alla blad. Jag vill rusa fram på stora vägar och hänga ut banderoller att jag äntligen funnit lyckan, jag vill kasta mig mellan världsdelar, låta alla veta. Men det är förbjudet. Man får inte visa sig för lycklig. Då är man skrytsam eller "olycklig innerst inne". Är man för lycklig kan man till och med få folk provocerade och vända mot en.
Varför är då så svårt för oss att visa känslor gentemot varandra? Vi känner alla samma sak, vi känner alltid samma sak. Det är inte fören jag skämtar om lyckan som den accepteras. Allting måste lindas in i tunnt fint silkespapper innan vi vågar ta på det.
Jag är likadan själv. Jag ber människor som konstant gråter och tycker att jorden slutat snurra: ta dig i kragen, res dig upp, gör nåt! Jag vill hugga huvudet av alla lyckliga människor som pratar i hollywood-klyschor och tror sig vara bättre än alla andra. Men jag själv då? Jag skrev ut häri hur jag grät och jag skriver ut hur lycklig jag är. Är det min tur att bli halshuggen nu?
Jag grät lite grann varje dag. När jag vaknade, när jag åkte tåg, när jag somnade. Jag vet att det var tillräckligt lite snö för att man kunde ha en tunnare jacka och vinten rann sakta av taken. Stora tunga droppar föll ner mot marken i takt med mig själv.
Jag kommer på nu, att man aldrig tilläts visasig ledsen. Total förbjudet. Man kunde vara ledsen på ett normalt plan, men det var tvunget att gå över. Man ska inte visa sig sårbar, man ska inte visa självömkan. Först när jag tog mig i kragen och kunde skämta bort tårarna som rann var det personer som verkligen brydde sig. Det var totalförbjudet innan.
Nu är jag lycklig. Jag gråter inte mer än nödvändigt, jag skrattar istället och tar för mig av livet. Jag vill skriva långa fina texter om hur lycklig jag är, jag vill skrika ut till hela världen tills träden tappar alla blad. Jag vill rusa fram på stora vägar och hänga ut banderoller att jag äntligen funnit lyckan, jag vill kasta mig mellan världsdelar, låta alla veta. Men det är förbjudet. Man får inte visa sig för lycklig. Då är man skrytsam eller "olycklig innerst inne". Är man för lycklig kan man till och med få folk provocerade och vända mot en.
Varför är då så svårt för oss att visa känslor gentemot varandra? Vi känner alla samma sak, vi känner alltid samma sak. Det är inte fören jag skämtar om lyckan som den accepteras. Allting måste lindas in i tunnt fint silkespapper innan vi vågar ta på det.
Jag är likadan själv. Jag ber människor som konstant gråter och tycker att jorden slutat snurra: ta dig i kragen, res dig upp, gör nåt! Jag vill hugga huvudet av alla lyckliga människor som pratar i hollywood-klyschor och tror sig vara bättre än alla andra. Men jag själv då? Jag skrev ut häri hur jag grät och jag skriver ut hur lycklig jag är. Är det min tur att bli halshuggen nu?
Kommentarer
- sandyringthatbell
det du skriver, din blogg, är något av det absolut bästa som finns.
- britta
tack!! :) va glad jag blir.
Trackback
