quietheart

jag bläddrar bland gamla dagboksinlägg och lyssnar på musik som påminner mig om hela mitt tonår. Det skulle göras uppror och jag hade ingen där bredvid mig som ville samma sak. Jag fångade efter någonting i luften som aldrig ville uppenbara sig, jag dansade ensam och slet sönder stora tovor i mitt ljusa hår.
Jag var så fruktansvärt arg och ledsen för vad de här åren gett mig, det var bara en massa lidande. Jag tittade ut över solnedgångar, snötäckta fält och löv som färgades röda. Det gav mig ingenting utom känslan av total utmattning, jag måste få komma härifrån.
Ändå slutade det aldrig, jag bara fortsatte och vaknade med känslan: jag är överkörd av ett tåg. Jag hittade nån likasinnad men det fick mig bara att vända längre bort från vad jag sökte, jag visste inte vem jag var. Förbannade, hatade jävla tonår, släpp mig fri, låt mig få en tid då jag kan lämna alla blickar alla ord och alla som hatat mig av rädsla, ge mig en tid att gå med huvudet högt.
På ett sätt känns det som jag tvingade mig själv att tycka illa om min tonår, alla andra gjorde det så jag gjorde det också. Jag läste självbiografiska böcker om destruktiva beteenden och för en sekund tyckte jag faktiskt det var fullkomligt förståeligt. Sen satte jag fast mitt ljusa tunna hår bakom mitt högra öra, jag sa till mig själv, det kommer ske, det kommer hända, det kommer en förändring. Så jag väntade och väntade och jag blev kär och jag lärde mig dricka vin. Jag tänkte: nu är den äntligen här, det kom en förändring och den är bara min, nu är det jag och mitt mot dom.
Om tre dagar lämnar jag tonåren för gott. Jag ska aldrig blicka tillbaka. Jag ska aldrig låta någon göra mig ledsen igen,
jag ska aldrig
någonsin
bli
den
jag
en
gång var

 

jag ska spendera resten av mitt liv på saker jag älskar.
1. dina varma fötter när vi ska sova.