quietheart

Jag sitter i vårat vardagsrum och det luktar öl. Det känns som det är öl överallt. På golvet, i taket, på bordet, bakom elementen. Jag kvävs av alla dofter. De kväver mig. Jag känner mig fast i en annan människas kropp. Jag tappar luften, den slås ur mina lungor. Krampaktigt försöker jag hitta tillbaka, hur gör man? Hur gör man för att andas på riktigt igen?

Vi sitter 5 tjejer i ett rum där vi förut varit fyra. Tjej nummer fem har tagit min plats. Jag känner dom inte längre, mina fina vänner. Jag vet inte om det är jag själv som bygger upp en fantasi om att jag skulle vara utstött på något sätt, eller om det faktsikt är så. För plötsligt vet tjej nummer fem saker om dom andra som jag inte hade en aning om. Och på hennes hala tunga slinker det ut, jag blir så tom. Jag känner mig så övergiven när jag inte är en del längre.
Jag vet att det är mitt fel. Jag hör ju inte av mig, varför skulle dom göra det då? Jag är ju yngre och så, jag är inte från stan. Vi har inte känt varandra hela livet, vi har inte delat alla dessa minnen.
Och trots att jag verkligen gillar tjej nummer fem jättemycket så blir jag ledsen och avundssjuk. Jag vill vara en del av massan, jag vill ha ett gäng, jag vill också vara med!

Jag tar ett djupt andetag och inser att det inte alls var en stor grej jag missat. En aktivitet där, nån liten hemlis där. Det kom ju fram ändå och jag är lika glad nu att jag vet som jag skulle vara då. Men jag hatar att inte få vara först i rummet. Jag hatar det.

Klockan 00.02 kommer jag hem till vårat hem och alla hans killkompisar är där. Jag känner mig stor och fet och tråkig. Jag skrattar vid fel tillfällen och alla blir tysta. Nån lägger ifrån sig gitarren, avbryter mitt i sången. Nån annan harklar sig och sitter tio sekunder extra på toaletten för att slippa den pinsamma tystnaden.

Kan inte nån gräva ner mig?